Arbetsträningen är klar, nu börjar nästa steg, Jag har fått veta mer om vad jag klarar och vad jag behöver

• Jag har fått veta mer om vad jag klarar och vad jag behöver
• Nu ska vi försöka hitta rätt väg för mig
• Vad fungerar för mig – och vad behöver jag för att det ska fungera?
• Arbetsträningen har hjälpt mig att förstå mina behov bättre
• Nu ska vi ta reda på vilket arbete som kan passa mig

Två dagar efter att arbetsträningen slutade hade jag möte på Arbetsförmedlingen om framtiden och vad som händer nu.

Vi började att kartlägga vad vi har kommit fram till genom arbetsträningen. Det har blivit mycket tydligare vad jag klarar av, vad jag behöver och vad som fungerar för mig på en arbetsplats.

Vi har också fått fram vilka anpassningar jag behöver. Jag behöver tydliga instruktioner och helst en sak i taget. Jag behöver struktur och ibland påminnelser om vad jag ska göra. Det är också viktigt att det inte blir för mycket stress på en gång.

Vi har också sett att 50 procent fungerar bäst för mig just nu. När dagarna blir längre tar orken och energin slut och då blir det svårt att även orka med hemma.

Nu kommer jag att bli kallad till möte med en psykolog på Arbetsförmedlingen. Där ska vi gå igenom min ADHD, kombinerad form, medelsvår, och hur den påverkar mig i arbetslivet. Vi ska också prata mer om de anpassningar jag behöver och vilket yrke och typ av arbete som kan passa mig.

Det känns ändå bra att vi har kommit fram till så mycket genom arbetsträningen. Jag har fått prova olika saker och verkligen fått känna efter vad jag klarar av och vad jag behöver för att det ska fungera.

Min arbetsträning är avslutad

Nu är min förstärkta arbetsträning slut efter sex månader. Jag började på 10 timmar i veckan och har sedan ökat stegvis till 50 procent.

Under tiden har jag fått prova olika arbetsuppgifter. Jag har bland annat städat platser, varit i tryckeriet och hjälpt till i butiken. Det har varit roligt att få prova olika saker och se vad som passar mig.

Jag har också fått känna efter hur mycket jag faktiskt orkar. Det har blivit väldigt tydligt att 50 procent fungerar bäst för mig just nu. När dagarna blir längre tar orken och energin slut och då blir det svårt att även orka med hemma.

Jag har också märkt att jag behöver tydliga instruktioner och helst en sak i taget. Jag behöver struktur och ibland påminnelser om vad jag ska göra. Det är också viktigt att det inte blir för mycket stress på en gång.

Sociala situationer kan också vara jobbiga ibland. Om någon står och pratar med mig kan det vara svårt att samtidigt hålla fokus på det jag gör.

Det känns ändå bra att ha fått prova och att nu veta mer om vad jag klarar och vad jag behöver för att det ska fungera. 50 procent verkar vara en nivå som fungerar för mig, när jag får rätt förutsättningar.

Nu är den här delen klar och jag vet inte riktigt ännu vad nästa steg blir. Det känns lite blandat – både skönt, jobbigt och spännande.

Nu vet jag mer om vad jag klarar av och vad jag behöver för att det ska fungera. Det känns skönt att ha fått den här erfarenheten genom arbetsträningen.

Nu får vi se vad nästa steg blir och försöka hitta rätt väg för mig. Det känns lite nervöst eftersom det är mycket som är nytt, men samtidigt känns det bra att äntligen ha fått mer klarhet i vad jag behöver.

Jag hoppas också att jag snart får besked om min ansökan om att höja min sjukersättning från 25 till 50 procent blir godkänd. Det skulle vara skönt att få släppa den biten och kunna må lite bättre och lägga energin på det som kommer härnäst.

Jag vet inte riktigt vad som händer härnäst, men nu tar vi en sak i taget. 

Men jag är faktiskt stolt över mig själv. Jag har tagit mig igenom sex månader och kommit fram till vad som fungerar för mig. 

Drömmen vore ju att hitta ett arbete som passar mig, där jag får använda det jag är bra på, känna glädje av att gå till jobbet och ha goa kollegor omkring mig. 

Jag vet inte riktigt vad som händer härnäst, men nu tar vi en sak i taget.

Om någon orkade läsa hela vägen hit i detta långa inlägg så får jag tacka så mycket. 😂❤️ Det blev visst lite långt, men det var mycket jag ville berätta.

Ta hand om er så hörs vi snart igen! 

Kram, Susanne