Ensamhet som ingen alltid ser – längtan efter att känna sig delaktig
Att känna sig ensam under en lång tid är inte lätt. Särskilt när ensamheten inte är något man själv har valt. Ibland längtar jag efter att ha någon att prata med, ta en fika med eller bara umgås med. Någon som hör av sig och frågar hur man mår.
Jag lever med ADHD, och det har fått mig att förstå mig själv på många sätt. Sociala situationer kan ibland vara svåra. Jag kan ha svårt att läsa av situationer och ibland säga saker utan att mena att avbryta. Det kan göra att jag känner mig annorlunda och funderar på hur andra uppfattar mig.
Samtidigt kan socialt umgänge ta mycket energi. Jag vill gärna ha gemenskap, men jag behöver också tänka på min ork och återhämtning. Det kan vara svårt att hitta en balans mellan att vilja vara med och att behöva vila.
Ibland kan det kännas som att man står bredvid och tittar på, medan andra har sina vänner och någon att umgås med. Man vill också ha det där. Någon att prata med, skratta med eller bara vara tillsammans med.
Ensamhet syns inte alltid på utsidan. Man kan prata med andra och ändå känna sig ensam inuti. Det är inte alltid lätt för andra att förstå hur det känns.
Jag önskar att det vore lättare att hitta människor som man kan vara sig själv med. Där man inte behöver känna att man måste prestera eller vara på ett visst sätt för att få vara med.
Jag tror att små saker kan göra stor skillnad. Ett meddelande, ett telefonsamtal eller någon som frågar om man vill ta en fika. Det behöver inte vara något stort.
Jag har lärt mig att jag behöver ta hand om min energi och lyssna på vad jag orkar. Men det betyder inte att jag inte längtar efter gemenskap. Jag vill också känna mig delaktig och ha människor omkring mig.
Till dig som känner igen dig i det här vill jag säga: Du är inte mindre värd för att du känner dig ensam. Du förtjänar att bli sedd, uppskattad och få vara precis den du är.
Ta hand om er så hörs vi snart igen!
Kram, Susanne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar