Att hitta min plats – ett steg i taget

Om min arbetsförmåga, mina svårigheter och hoppet om att hitta rätt väg framåt.

Ibland händer det saker som får en att stanna upp och tänka på livet och framtiden. Jag har nu fått min kartläggning från Arbetsförmedlingen. Den beskriver mina styrkor, mina svårigheter och vilket stöd jag behöver för att kunna arbeta.

Det är speciellt att läsa allt svart på vitt. Mycket känner jag redan till, eftersom jag lever med det varje dag, men det blir ändå annorlunda när någon annan sätter ord på det. Mina styrkor och svårigheterI kartläggningen står det att jag är pålitlig, arbetsvillig, kommer i tid och har bra närvaro. Det känns fint att även mina styrkor lyfts fram.

Samtidigt påverkar min ADHD, mitt mående och mina fysiska besvär min arbetsförmåga. Jag har bland annat svårt med stress och koncentration och behöver mer tid för att lära mig nya saker. Smärta och begränsad ork påverkar också vad jag klarar av.

Vilket stöd behöver jag? Arbetsförmedlingen bedömer att jag har ett mycket omfattande behov av stöd och anpassningar för att kunna arbeta.

Jag behöver tydliga arbetsuppgifter, struktur och ett lugnare arbetstempo. Jag behöver också handledning, regelbundna pauser och möjlighet att arbeta i min egen takt utan för mycket stress.

Det handlar inte bara om att hitta ett arbete, utan om att hitta rätt förutsättningar för att det ska fungera i längden.

Min arbetsförmåga Under min förstärkta arbetsträning på AME kom man fram till att jag har 50 procents arbetsförmåga i ett väl anpassat arbete. Det väcker en del tankar och känslor. Jag vill ju också känna mig behövd, ha något meningsfullt att göra och få använda det jag är bra på.

Samtidigt behöver jag lyssna på kroppen och vara realistisk. Jag kan inte bara pressa mig och hoppas att allt ska fungera. Arbetsförmedlingen nämner måltidsbiträde som ett möjligt yrke på kort sikt, med rätt stöd och anpassningar.

Mina tankar om framtiden  Det är inte alltid lätt att acceptera sina begränsningar. Ibland vill man mer än vad kroppen och orken tillåter, och det kan vara frustrerande.

Jag vill inte att mina svårigheter ska vara det enda som beskriver mig. Jag har också styrkor och saker jag kan bidra med. Jag vill hitta något som känns meningsfullt och där jag kan känna att jag behövs.

Jag vet inte riktigt hur framtiden kommer att se ut, men jag hoppas att kartläggningen kan hjälpa mig vidare.

Jag skriver om det här både för min egen skull och för att kanske hjälpa andra att förstå hur det kan vara när hälsan påverkar möjligheterna att arbeta.

Jag vill fortfarande hitta min plats i arbetslivet. Jag behöver bara hitta en väg som fungerar för mig, med mina förutsättningar och i min egen takt.

Ett steg i taget. 

Att min arbetsförmåga bedöms till 50 procent i ett väl anpassat arbete är något jag behöver ta in och förhålla mig till. Jag hoppas att det ska hjälpa mig att hitta rätt förutsättningar och en plats där jag kan känna mig behövd.

Jag vet inte vad nästa steg blir, men jag vill fortsätta hoppas och försöka hitta en väg som fungerar för mig och min hälsa.

Jag behöver inte ha alla svar just nu. Jag får ta ett steg i taget och hitta min egen väg framåt. 

Ett litet steg framåt

Två övningar som betyder lite extra 

Ibland är det de små sakerna som betyder allra mest.
Jag har gjort två övningar på träningen som jag inte har kunnat göra tidigare på grund av min värk. Det var bergsklättrare mot stepupbräda och plankan.

För andra kanske det inte låter som så mycket, men för mig känns det faktiskt speciellt att kunna göra dem nu. När värken sätter stopp för saker man vill göra får man lära sig att ta en dag i taget och göra det man klarar av.

Det är inte alltid lätt, och vissa dagar fungerar det bättre än andra. Därför känns det extra roligt när jag märker att jag kan göra något som jag inte har klarat av förut. Jag vet att jag fortfarande har en bit kvar och att jag måste lyssna på kroppen, men jag vill ändå glädjas åt det jag faktiskt kan göra.
Bergsklättrare mot stepupbräda

I den här övningen har man händerna på en stepupbräda och för växelvis fram ett ben i taget, medan det andra benet sträcks bakåt. Det gäller att försöka hålla kroppen stadig samtidigt som benen arbetar.

Plankan I plankan håller man kroppen rak och spänner magen medan man står på händerna eller underarmarna och tårna. De är inte många sekunder men jag kom upp på plankan ,

Det känns faktiskt lite extra bra att jag har klarat av de här övningarna, eftersom värken har hindrat mig från att göra dem tidigare.  Jag vet att jag fortfarande har mina begränsningar, men jag vill försöka se det positiva och glädjas åt det jag faktiskt kan göra.

Jag hoppas att det här bara är början på fler små framsteg. Jag får ta det i min egen takt och lyssna på kroppen, även de dagar då det känns motigt.

Tack till er som tittar in här på bloggen och läser om min vardag. Det är roligt att få dela med mig av både det som är jobbigt och det som gör mig glad. 
Vi hörs snart igen! 
#träning #rehabilitering #småframsteg

bilder från chat gpt

Två övningar som jag inte har kunnat göra tidigare på grund av min värk. Därför känns det extra roligt att jag har klarat av dem nu.  Små framsteg som betyder mycket för mig! 

När dagarna går och man inte kommer igång – att hitta balansen i vardagen

Idag har jag inget särskilt planerat mer än träningen i kväll. Jag ska också skicka tillbaka några paket och hämta ut mina mediciner innan det är dags för träningen.

Jag tycker att det är jobbigt att vara arbetslös. Dagarna ser i stort sett likadana ut och eftersom man är hemma hela tiden känns det som att man har all tid i världen att hinna med saker. Jag tänker ofta att jag kan göra det lite senare, men så går timmarna och det blir inte alltid så mycket gjort som jag hade tänkt mig.

Det är lite frustrerande, för när jag väl kommer igång brukar det faktiskt gå ganska bra. Det är just det där att börja som är så svårt!

Jag försöker faktiskt hitta sätt att få vardagen att fungera bättre. Jag har provat med listor och rutiner för att få lite struktur på dagarna, men när man är arbetslös är det inte alltid så lätt att få det att fungera i praktiken. Jag kan skriva ner vad jag ska göra, men ändå är det svårt att komma igång och få sakerna gjorda. Det är frustrerande, för jag vill ju att det ska fungera.

Med min ADHD behöver jag hitta en balans mellan att få saker gjorda och att orka med. Ibland vill jag hinna med så mycket, men jag behöver också tänka på att inte ta ut mig och lära mig att ta en sak i taget. Det är inte alltid så lätt i praktiken. Jag får fortsätta försöka hitta ett sätt som passar mig, utan att ställa för höga krav på mig själv. 

Fram till träningen i kväll får jag se vad jag hittar på här hemma. Jag ska försöka komma igång med något av det jag har tänkt göra. Det behöver inte vara så mycket, huvudsaken är att jag gör något. Det känns ändå bra när man väl har fått något gjort.

Nu längtar jag faktiskt efter att få komma iväg på rehabiliteringen på Mösseberg i Falköping i tre veckor. Det ska bli skönt att få ett avbrott från vardagen hemma och få lite annat att tänka på. Jag hoppas att jag kan hitta nya rutiner och få lite mer ordning på dagarna, men också få tid att ta hand om mig själv.

Jag tror att jag behöver det här avbrottet. Att få komma iväg, träffa andra och fokusera på mig själv utan alla vanliga måsten hemma.

Nu hoppas jag att det blir en bra dag och att jag får lite gjort här hemma innan träningen i kväll. Man får försöka ta en sak i taget och hitta sin egen balans. Det är inte alltid så lätt, men jag får fortsätta försöka. 

En dag med både tandläkare och flyttbestyr

Det är en sån där dag när det känns som att det händer lite extra mycket på en gång. Jag har flera saker framför mig idag, och det är både sådant som jag själv ska göra och sådant som händer runt omkring mig.

Det första på schemat är tandläkaren klockan 10.20. 🦷 Inte direkt dagens höjdpunkt kanske, men det är bara att gå dit och få det gjort. 😅

Sedan kommer Philip hem, och det ser jag verkligen fram emot. Även om han bara blir hemma ett dygn så är det ändå mysigt att få hem honom en sväng. Han har varit i Uppsala i fem veckor nu och under den tiden har han varit inneboende hos en kompis samtidigt som han har kommit igång med sina universitetsstudier.

Nu är det äntligen dags för honom att få nyckeln till sin lägenhet. 🏠

Det känns faktiskt lite speciellt. Jag tror att det ska bli väldigt skönt för honom att få sitt eget och kunna packa upp sina saker och komma till ro, istället för att bo inneboende. Han har ju redan kommit in i vardagen i Uppsala, så nu får han också ett eget ställe att komma hem till.

Vi har hyrt en lastbil, så idag ska de packa in alla hans saker. Det lär säkert bli lite flyttkaos här hemma med kartonger, saker som ska bäras och en massa att hålla reda på. Men det hör väl till när det är flytt på gång. 😂

Tidigt i morgon bitti åker de sedan tillbaka till Uppsala för att få in allt i lägenheten.

Jag ska inte följa med den här gången. Det skulle helt enkelt bli för mycket för mig med allt som ska hända, och jag försöker faktiskt bli bättre på att känna efter vad jag själv orkar. Den här gången känns det bäst att stanna hemma.

Det känns ändå bra att kunna vara glad för Philips skull och samtidigt lyssna på mig själv. Man behöver inte alltid vara med på allting för att finnas där.

Och jag har faktiskt något eget att se fram emot ikväll. Vid 17 åker jag in till min styrketräning i grupp. 💪 Det ska bli skönt att få komma iväg en stund, träna och göra något som bara är för mig.

Så det här blir en dag med lite av varje – tandläkare, Philip som kommer hem, flyttbestyr och sedan styrketräning på kvällen.

Det är bara att ta dagen som den kommer, andas lite och ta en sak i taget.  Jag ska försöka att inte stressa upp mig utan vara lugn och inte bli irriterad  mm

Skönt att Philip äntligen får sitt eget

Efter fem veckor som inneboende ska Philip nu äntligen få komma till sin lägenhet i Uppsala. Jag hoppas verkligen att han kommer att trivas där och att han får det mysigt.

Även om han bara är hemma ett dygn så ska det bli mysigt att få ha honom hemma en liten stund. Sedan väntar Uppsala och flytten för honom igen.

Det ska bli roligt att se hur allt blir när hans saker väl är på plats och han kan börja komma i ordning i lägenheten.

För min egen del blir det att stanna hemma medan de åker iväg i morgon. Jag tror att det blir bäst så den här gången.

Nu väntar först tandläkaren och sedan får dagen rulla på. Det blir säkert en hel del att göra, men det får bli som det blir.

En sak i taget.

Kram,
Susanne 🌸